BERÄTTELSER OM MIN SLÄKT


Genom släktforskning får man små fragment av människors liv. Jag tillåter mig att själv bygga på bilderna. Mina släktingar återuppstår. De är barn, de är ungdomar, de är vuxna, de är föräldrar, de är far- och morföräldrar. Jag får träffa dem i alla deras åldrar, jag får följa dem i glädje och sorg från början till slut.

Jag har försökt följa mina anföräldrar Elin och Jon och deras barn framåt i tiden några generationer, en del ända till våra dagar.

Elins och Jons barn, en släkthistoria

Här är tre presentationer med berättarröst, Del 1, Del 2, och Del 3, men du kan också läsa berättelsen nedan.

Genom släktforskning har jag fått lära känna våra förfäder till en viss del. I släktforskning får man genom små fragment följa personer i med- och motgångar, glädje och sorg, genom livet, från början till slut.

Nu ska jag försöka berätta lite av vad jag har fått veta. Det blir en resa i tid och rum och det är min tolkning, kanske det finns andra förklaringar.

Ni får använda er fantasi och försöka föreställa er de människor jag berättar om och hur det var på den tiden de levde. När vi börjar befinner oss på senare delen av 1700-talet. Och det är innan förekomst av de tre viktiga saker som räddade Sverige ur fattigdom: Freden, potatisen och vaccinet. Barnadödligheten var stor.

Geografiskt befinner vi oss i mellersta Halland i Morups socken.

Jag utgår från Bryntebo och från den gård som har funnits i släkten generation efter generation, från så långt tillbaka som det finns dokumentation från. Kanske gården varit i släkten även tidigare än så. Gården fanns i släkten ända fram till 2015.

På gården i Bryntebo bodde en familj. De hade två döttrar. Äldst var Elin. Hon var född 1769. Familjen hade haft ytterligare två döttrar, men båda hade dött som små. Sen föddes Sven. Han var den som skulle ta över gården. Det vanliga var ju att äldste sonen tog över gården. Men då hände det: Mannen, fadern, dog plötsligt av huvudvärk. Han var bara 47 år gammal. Sonen Sven var då bara 3 år och kunde inte ta över gården Änkan behövde snabbt skaffa arbetskraft till gården.

På en gård i Breås, drygt en halvmil bort, bodde Jon Olofsson. Han var född 1760 och uppvuxen i Breås.

Jon kom som dräng till gården i Bryntebo 1785. Han var då 25 år. När han kom till gården var äldsta dottern på gården Elin 16 år.

Så snart Elin blev giftasvuxen gifte Jon och Elin sig. Elin var då 19 år. Jon var 28 år. Lillebror Sven var då bara 6 år. Elin och Jon gifte sig i april 1788. (Det var tio dagar efter att Jons far i Breås hade dött 50 år gammal i lunginflammation). Genom dotterns giftermål kunde änkan Anna i Bryntebo se fram emot en tryggad ålderdom. Det blev nu svärsonen Jon som stod för gården.

Jag har utsett Jon och Elin till mina anföräldrar, d.v.s. varifrån jag kommer, på min pappas sida. Jon och Elin var min farfars farfars far och mor.

I den här berättelsen följer jag Elin och Jon och deras barn. Detta är bakgrunden till de många intressanta, tänkvärda, berörande människoöden som jag senare har fått följa.

På den tiden var det vanligt att barn föddes fortlöpande så länge kvinnan var i fertil ålder. Men många barn dog också. Elin och Jon fick åtta barn, som alla blev vuxna. Elin var till stor del under 25 år antingen gravid eller ammande. När yngsta barnet föddes var Elin 45 år. Elins och Jons barn som vi ska följa är Olof född 1789, Cecilia född 1792, Christian 1795 född , Lars född 1798, Pehr född 1801, Anders född 1806, Bengt född 1809 och Kerstin född 1814.

Åren gick. Olof som var äldst skulle överta gården och Cecilia behövdes säkert också på gården. Men det blev dags för tredje barnet Christian att lämna hemmet. 1812 blev han dräng i Morups by nr 10. Han var då 17 år.

Morups by låg ungefär en halvmil norr om Bryntebo. Familjen i Morups by nr 10 hade två döttrar. De hade också haft en son men han hade dött vid sex års ålder.

Hemma i Bryntebo föddes så Kerstin. Det var 1814. Hon var och förblev den yngsta av Elins och Jons barn.

Nästa att lämna hemmet var fjärde barnet Lars. Det var 1817 och Lars var 18 år gammal. Han blev dräng hos sin farbror i Stora Grytås. Men han stannade inte så länge där, kanske ett år. Sen flyttade han hem till Bryntebo igen. Det var 1818.

Nästa att lämna hemmet var femte barnet Pehr. Också han blev dräng i Morups by nr 10 där storebror Christian var. Detta var 1819 och Pehr var 18 år.

Ett litet sidospår till berättelsen: I Askhult, strax norr om Morups by, bodde tre medelålders ogifta syskon, en bror och två systrar. Det var brodern som stod för gården. Plötsligt dog brodern.

Nu går vi in på huvudspåret igen: Då yppade sig en möjlighet för Christian. Han flyttade från sin drängtjänst i Morups by till gården i Askhult och gifte sig med den yngsta systern Anna. Tre veckor efter giftermålet dog den andra systern i feberfrossa (malaria). Detta var 1821. Christian var 25 år och hustrun Anna var 38 år. Så hade Christian lyckats bli innehavare av en gård.

När Christian så hastigt flyttade från Morups by kom istället Elins och Jons sjätte barn Anders dit som dräng. Christian ersattes alltså av sin lillebror. Anders var då bara 14 år.

1823 flyttade så Elins och Jons fjärde barn Lars på nytt från hemmet i Bryntebo. Han var då 25 år. Han blev dräng i Lynga nr 3.

Lynga låg strax söder om Morups by men längre västerut vid havet.

Nu går vi tillbaka till Morups by nr 10 där Pehr var dräng. Äldsta dottern på gården var Anna Britta Svensdotter. Pehrs mor Elin var fadder till henne. Anna Britta var 16 år då Pehr kom till gården. 1822 gifte sig Pehr med Anna Britta. Pehr var då 20 år. Anna Britta var 19 år. En månad efter giftermålet fick Pehr och Anna Britta en dotter Johanna Sophia. Hon var Elins och Jons första barnbarn. Pehr övertog gården i Morups by och så hade även han en egen gård.

Nu sammanfattar jag några familjehändelser i tidsordning:

  • 1821, Christian 25 år, gifte sig med Anna 38 år, i Askhult och övertog gården
  • 1822 Pehr, 20 år gifte sig med Anna Britta 19 år, i Morups by nr 10 och övertog gården
  • 1822 Pehr och Anna Britta fick en dotter Johanna Sophia som var Elins och Jons första barnbarn.

Sen hände det förfärliga hemma i Bryntebo: Modern Elin, min anmoder,
orkade inte längre med livet. Hon begick självmord 1824. Hon skar sig själv i halsen med en kniv 55 år gammal. Var hände det? Vem hittade henne? Hur var det för de närstående? Jag tänker särskilt på yngsta dottern lilla Kierstin som då var 10 år. Kanske man i den åldern tänker en hel del. Dödsdagen var den 6 oktober och “begravning” den 8 oktober. Vanligtvis tog man cirka en vecka på sig att ställa till med begravning. Men detta var en begravning som ingen kom till och kyrkklockorna ringde inte för Kerstins mamma. Hon fick inte komma till himlen, hon var inte välkommen till Gud. Alla vände sig ifrån hennes mamma. För en självspilling hölls ingen begravning. Den som begick självmord fick inte begravas på kyrkogården. På den tiden var självmord fortfarande en kriminell handling.
Kvar i hemmet fanns änkeman Jon 64 år, de två äldsta ogifta barnen Olof 35 år och Cecilia 32 år, och de två yngsta barnen Bengt 15 år och Kerstin 10 år. Antagligen föll Cecilias ansvar om hemmet än tyngre på hennes axlar och i allt mindre grad kunde hon se fram emot ett parti på äktenskapsmarkanden.

Troligen ökade också pressen på Olof, som skulle ta över gården, att skaffa sig en hustru. Nog kunde systern Cecilia sköta hemmet, men det behövde ju också komma någon efter, en nästa generation.

I fortsättningen berättar jag vidare om Elins och Jons åtta barn ett i taget, se meny till höger.

Först berättar jag vidare om Elin och Jons femte barn Pehr Jonsson i Morups by, eftersom det var han som bildade familj först.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s