Jag har tidigare berättat om mina anföräldrar Elin och Jon och deras åtta barn. Elin, det var hon som 1824 hastigt dog, 55 år gammal, genom självmord (min farfars farfars mor). Hon skar sig själv i halsen med en kniv. I min släktforskning var hon det första självmordet jag stötte på. Jag har därefter stött på många självmord, men aldrig därefter något kvinnligt självmord.
Jag har tänkt mycket på denna händelse, varför det skedde, var det hände, vem som hittade henne och hur det var för de närstående. Vid den aktuella händelsen var yngsta barnet, lilla Kerstin, bara 10 år och näst yngsta barnet Bengt var 15 år. En del av barnen hade flyttat hemifrån, två var gifta och Elin hade fått sitt första barnbarn, en liten flicka.
På den här tiden var självmord kriminellt och straffbart. Straffet utdelades postumt och var att inte få begravas i vigd jord, det vill säga på kyrkogården. Det var en oerhörd skymf av den döda. Att själv ända sitt liv var att sätta sig upp mot Gud som var den som skapade liv och också bestämde när det var dags att få komma tillbaka hem till Gud i Paradiset. Den som satte sig över det var inte välkommen till Paradiset utan skulle istället brinna i Helvetet och som en osalig ande aldrig få komma till ro. Självmord avkriminaliserades så sent som 1864 och begravning av självmördare skulle ske i särskild ordning ända till 1908.
Hur var det för lilla Kerstin? Det skulle inte bli någon begravning där släkt och grannar kom och hedrade den döda och deltog i sorgen. Hennes mamma hade begått den största synd man kunde göra. Hennes mamma skulle inte få komma till Gud. Kerstin skulle inte få återse sin mamma i Paradiset. Hennes mamma skulle få vandra som en osalig ande i evig tid. Måste även Kerstin fördöma sin mamma? Var det någon som pratade med lilla Kerstin eller gick hon ensam med sina tankar?
Nu vet jag lite mer om händelsen. Eftersom självmord var ett så grovt brott måste det utredas noga. Det måste klarläggas om det fanns något som kunde påverka det följande straffet, t.ex. om brottet begåtts under giltig sjukdom och brottslingen inte fullt kunde ansvara för sina handlingar, det vill säga om det fanns förmildrande omständigheter.
Jag har läst i Domboken (Faurås häradsrätt (N) AIb:10 (1820-1824) . Händelsen skedde natten den 5 oktober. Det var maken Jon som hittade henne. Den förste som kontaktades var prästen. Han kom så fort han kunde. Senare tillkallades Medicinsk expertis och gjorde den 16 oktober såväl yttre som noggrann inre besiktning av kroppen. Vid det extrainkallade tinget den 4 november, så kallat urtima ting, hölls rättegång. Den inleddes med att Länsmannen Wetterman anmälde att ”Jon Olofssons i Bryntebo Morups socken hustru Elin Svensdotter, natten till den 5 sistlidne oktober, med en kniv skurit sig i halsen, så att hon påföljande dag därav dött, hemställde, huruledes hennes döda kropp borde begravas”. Länsmannen åberopade diverse handlingar och utlåtanden, såsom likbesiktning och diverse vittnesförhör med maken, numera änkemannen, Jon Olofsson, grannar och liknande. Först efter beslut i ärendet den 4 november kunde Elin komma i jorden.
Min beskrivning och sammanfattning av vad som framkom:
I landet rådde numera fred sedan 1815 och för närvarande härjade inga farsoter. Ovanligt nog hade Elins och Jons samtliga barn överlevt barndomen, och alla kom så småningom att bli vuxna. Men det fanns andra stora förändringar som påverkade landsbylivet stort. De gamla byarna var på väg att omdanas, vilket skedde i flera etapper. I Bryntebo fanns det tre gårdar som låg tätt tillsammans. På närmsta gården bodde en familj där makarna var jämnåriga med Elin och Jon och deras barn var i samma åldrar som Elins och Jons barn. Den gamla goda grannsämjan hade nu fått sig en törn. Det kändes obehagligt att möta grannarna. Arbetet med de kommande förändringarna i byn tyngde Elin och hon kände stor oro för framtiden. Elin led av meningsskiljaktigheter och konflikter. Den aktuella skiftesreformen var Storskiftet som i Bryntebo så småningom blev klar 1826.
Jon berättade i vittnesförhör att han och Elin hade levt ett långt äktenskap i kärlek och ömhet, men att Elin under senare tid känt stor oro och hade svårt att sova. Så var det även natten den 5 oktober. Elin lämnade deras gemensamma bädd och gick, utan att klä sig, ut i trädgården. Då hon inte återvände gick även Jon upp och hittade Elin ute i trädgården där hon skurit sig i halsen med en kniv. Hon var fortfarande vid sans då han fann henne, dock ej talbar.
Pastorsadjunkten tillkallades och kom så fort han kunde. Prästen förstod genast hur det stod till och insåg allvaret. Han var inte sen att försöka omvända och rädda en syndare. Än fanns det tid för förmaningar och även tröstens ord. Han förmanade Elin så att hon skulle förstå vilket ohyggligt brott hon begått. Kanske hade prästen varit med om självmord tidigare, men troligen inte närvarit vid ett kvinnligt självmord där livet långsamt rann ifrån syndaren. Kanske han kände medlidande. Även om Elin inte kunde tala, tyckte prästen att han av Elins åtbörder kunde utläsa hennes ånger över sin svåra förseelse. Han förmanade henne att använda den återstående tiden till bön till Gud, och han tröstade henne även med den nåd som kan ges en botfärdig syndare. Han kunde också förstå att om Elin mäktat röra sina läppar skulle hon gärna deltagit i prästens bön. På grund av mistad talförmåga fick denna brist ersättas av hjärtats suckar. Han tog farväl av Elin och överlämnade henne med bön till Gud på dagen den 6 oktober.
Den 16 oktober hölls noggrann likbesiktning. Den utfördes av provinsialläkaren i närvaro av flera vittnen, såsom pastorsadjunkt, kronofjärdingsman, ordningsman. Först konstaterades att det var ett fyra tum skärsår på halsen, men i övrigt inga andra yttre skador eller något som kunde indikera någon sjukdom. Vid den inre besiktningen, organ för organ, konstaterades att inget anmärkningsvärt kunde finnas.
De olika vittnesförhören som förelades vid rättegången beskrev att Elin inte var tokig men att hon hade en stor ledsnad.
Den jämnåriga grannfrun berättade att hon, som närmsta gårdskvinna under 34 år, aldrig förmärkt att Elin var svagsint eller tokig, dock var hon tystlåten. För en tid sedan hade hon stött på Elin ute i hagen. Elin var då mycket sorgsen och hade sagt att här var så ledsamt så det vore väl att vara härifrån. Grannfrun hade svarat henne att när det sker av längtan till evigt liv och ej av otålighet ska vi dagligen be om en salig hädanfärd. Elin hade också vid ett annat tillfälle kort före sin död, bett grannkvinnan att ej vara ond på henne på grund av en Lantmäteriförrättning, där deras båda makar blivit oense om själva grunderna för delningen.
Grannkvinnans man beskrev att Elin i livstiden fört en Gudfruktig och stilla vandel, och att han ej märkt att Elin emot slutet av sin levnad varit sinnessvag eller yttrat någon sinnesoro.
En kvinna från en grannby berättade att hon och Elin två dagar före Elins död hade följts åt från Morups kyrka. Elin hade då bett kvinnan att säga något tröstande till Elin, men inte berätta det för någon. Vid ett tidigare tillfälle hade Elin till kvinnan beklagat sig över att hon inte kunde sova om nätterna och sagt att det är så ledsamt hemma på grund av Lantmäteriets skull.
Sockenskomakaren berättade att Elin på morgonen dagen före sin död, bett honom följa med till Bryntebo för att hämta ett par skor till lagning. Han hade gjort så och kvarstannat i köket då Elin gick för att hämta skorna. Då hon efter en stund inte återkom gick han in i stugan varvid Elin hastigt vände sig om och såg på honom med en skarp blick. Han sa att Elin såg ganska besynnerlig ut och sa till honom att detta med Lantmäteriet är så ledsamt.
Prästbevis utfärdades av prosten den 22 oktober. Det angav att Elin Svensdotter, som själv vållat sin död, med enkel kristendomskunskap nyttjat nådemedlen, och alltid fört en stilla och enkel levnad, och i synnerhet någon tid före sin död, visat mindre sinnesstyrka, samt förklarat sig mist nöje med livet. Därav förmodade man att hon av sinnessvaghet och icke fullt bruk av själens förmågor avhänt sig livet.
Utslag vid Urtima ting den 4 november 1824:
”Av vittnesmål och förebragta upplysningarna kan slutas att Elin Svensdotter av huvudsvaghet och svår vånda själv avhänt sig livet. I enlighet med lagtexten förklaras därför att Elin Svensdotters döda kropp skall i Kyrkogård i stillhet begravas.”
Vilken lättnad för familjen! För Elin fanns det såväl juridisk som himmelsk nåd och äntligen kunde familjen få begrava Elin, en så kallad ”stilla begravning” som skedde i vigd jord den 8 november 1824.
Gunnels släktforskning "Titta vad jag hitta!" 
